Idag har jag och Meia varit på blodprovstagning på Akademiska (Anders var i Stockholm, så Meia och jag fick gå själva). Det gick otroligt bra. Meia, som i vanliga fall inte vill sitta i knät alls om hon kan slippa, satt lugnt i mitt knä i kanske 15 minuter och lekte med sköterskans leksaker medan sköterskan stack tre små hål i hennes fingertoppar och droppe för droppe fyllde fem små provrör med blod. Skönt att se att hon inte blivit rädd för folk i vita rockar efter gårdagens upplevelse!

När vi gick ut från sjukhuset gav hon mig ett litet menande leende som jag tolkade som “trodde du inte att jag skulle klara det där, mamma, det var ju en baggis!”.

Det är kul att se henne åka vagn nu. Första gången vi hade henne i vagnen för en och en halv vecka sedan stirrade hon hela tiden tomt ut i luften, hade ett enformigt aa-aa-aa-ljud för sig  och rörde mer eller mindre bokstavligen inte ett finger på hela promenaden. Nu vrider hon på huvudet, tittar på allt som passerar, jollrar och provar en massa olika ljud, leker med sina vantar och ler mot mig ibland.