Vi fick brev från barnläkaren i veckan. Han berättade att de tittat på röntgenplåtarna av ryggen, och Meia har en “lätt missbildad kota i ländryggen, en så kallad halvkota” Han hade remitterat det hela vidare till Klinisk Genetik på Akademiska sjukhuset för ett utlåtande.

Mina efterforskningar (på Google) visar att halvkotor (hemivertebra) oftast utvecklas så att de inte ställer till några stora problem, men i värsta fall blir ryggen sned efterhand som den växer, antingen i sidled eller djupled beroende på hur kotan sitter, och då får man operera.

Jag hittade också diagnosen VACTERL association (läs mer på Socialstyrelsens hemsida). Det är ingen sjukdom i sig, utan bara en etikett man sätter på en viss grupp av missbildningar som ofta förekommer tillsammans. Det finns sju missbildningar som ingår, och man ska ha minst tre av dem för att få diagnosen. Meia har två av dem: hand- och kotmissbildning. Fyra av dem (ändtarm, matstrupe, luftstrupe, hjärta) har hon uppenbarligen inte, men vi kanske borde få hennes njurar röntgade. Man kan ju ha bara en njure utan att det märks, och det kan i så fall vara bra att veta om. Vi hoppas att Klinisk Genetik tar tag i det. 

Så till dagens händelser. Meia och mamma var ute en kort stund på förmiddagen, men det regnade så det blev inte länge. Pappa påstår att det är en massa massa gånger ljusare ute än inne även när det är mulet, men just nu är det så mörkt att man nästan undrar om det inte är ljusare inomhus ändå… :-)

Meia har sagt “hej då” mest hela dagen. Dels gör hon det vid minsta anledning, t ex när hon tänker förflytta sig en meter från den hon talar med. Och sen så gör hon det ofta helt utan anledning, bara för att öva. En liten söt vinkning blir det för det mesta också.

Koncepten “mamma” och “pappa” är fortfarande rätt obegripliga för Meia. “Var är mamma” är en mycket svår fråga som sällan får något riktigt svar. Var lampan och kaninen är har hon stenkoll på däremot, som alltid. “Var är Ping” och “var är tandborsten” brukar inte vara några större problem heller, och katten, Moses och Tette går ibland.

Meia sover bättre nu, vi har fått sova två nätter i sträck utan att ens behöva byta blöja och koka vällning! Hon verkar tryggare nu också; när hon t ex har svårt att sova på kvällen så kan hon ligga själv och babbla ett tag i sängen tills hon somnar, och behöver inte bli upplyft och buren längre.

Nu är det här blogginlägget slut, och jag avslutar på bästa Meiamanér med att säga: HEJ DÅ! :-)

/ Marianne