På förmiddagen promenerade pappa och Meia till stugan. Efter lunchvilan gick mamma och Meia till Fyrishov och badade tillsammans med Sigrid och Sara. Meia ville inte alls bada i början, men efter ett tag var det jättekul.

Vi har nya nattningsrutiner sedan några dagar tillbaka. Meia får inte längre välling i sin egen säng efter tandborstningen. I stället börjar vi med saga och välling i stora sängen i Meias rum, och därefter byter vi till pyjamas och borstar tänderna, och sen får Meia en nappflaska med vatten att somna med.

Meias språk utvecklas ständigt. Den nuvarande trenden tror jag är att varje “ord” får fler och fler betydelser. “Pi-pi” var ju “fågel” i början, nu används det även för “Ping”. “Me-me-me” betydde först “jag vill ha mer mat!”, men nu betyder det dessutom “jag vill ha hjälp att komma ner från stolen!”.  “Icka” kan betyda en massa saker… Richard, torka, flicka, dricka…  Denna stora mängd homofoner gör Meias språk lite svårbegripligt ibland, och hur många ord hon egentligen kan har vi slutat räkna nu, det går inte riktigt att avgöra. T ex så vet jag inte om hon faktiskt säger “flygplan” när hon pekar på flygplanen, eller om det bara är “titta” hon säger – det är ju ungefär samma vokaler. Men viljan att kommunicera är inte att ta miste på! Man kan titta i bilderböcker med henne och fråga “Vad är det?”. En del ord kan hon, och när hon inte kan chansar hon vilt.

I morse lämnade jag Meia vid Minisebran, och när jag kom tillbaka hade hon fått tag på en bunt foton som låg bredvid datorn. Hon hade brett ut dem överallt och pekade lyckligt: “Icka!”, “Ommi!”. Jag tog fram ett kort på mormor och morfar och pekade på mormor och frågade “Vem är det?”. “Momo!”, sa Meia, och pekade sen på morfar: “Mofa!”.

/ Marianne