Mamma och Meia var som sagt uppe redan innan gryningen, och lite senare kom mormor på besök. Vi fördrev förmiddagen med att promenera i korridorerna, leka, fotografera och vila.

Meia i morse, fortfarande ganska glad…

Meia var lite smågnällig ibland, men ändå på något så när OK humör. Hon kunde vara uppe och gå själv nu, trots kanylen i foten som var lite i vägen. Den andre handkirurgen, Bertil, och operationsplanererskan Charlotte kom förbi och pratade lite. Vi blev lovade av sköterskorna på avdelningen att vi skulle få gå hem så snart Meia fått sin sista förebyggande antibiotikados i kanylen i foten klockan 12. Hon hade redan fått två doser under kvällen och natten innan, vilket hade varit jobbigt, hon blev rädd och grät mycket.

Meia sov någon timme innan lunch, och när hon vaknade var det dags för antibiotika. Men den här gången ville inte kanylen fungera längre. Det var helt enkelt stopp. Det gjordes ett par försök, och Meia blev förstås rädd och började gråta och ville inte sluta. Sköterskan ringde till en läkare, som insisterade på att det skulle sättas en ny kanyl, något som pga personalbrist inte kunde göras förrän om flera timmar och säkert skulle skrämma upp Meia ännu mer. Sköterskan ringde vidare till olika läkare och avdelningar för att hitta en bättre lösning medan jag bar och körde en övertrött, förtvivlad och skrikande Meia runt och runt på avdelningen i ett par timmar.

Halv tre kunde vi till slut, utmattade, gå och hämta en oral antibiotikalösning på sjukhusets apotek som ersatte den som skulle getts via kanylen och sen promenera hem.  Meia sov någon timme till, vaknade och grät och var sen rätt glad ett tag så länge Alvedonen verkade. Men antingen har handen börjat göra ont på allvar nu, eller så är hon bara totalt övertrött efter att bara ha sovit sju timmar på ett dygn, för hon gråter förtvivlat. Vi får bara hoppas att hon mår bättre i morgon…

Uppdatering kl 20:45: hon har lugnat ner sig och kommer nog att somna snart…

Uppdatering kl 21.32: nu somnade hon.