På förmiddagen: promenad i det vackra höstvädret och besök i Stabbyskogen. Vi var inne på Meias dagis också och sa hej som hastigast. Fröknarna sa att det är många förkylda barn där, så vi vågar oss inte på längre besök.

På eftermiddagen blev det mer dramatiskt. Tjugo över tre, när vi låg och läste lite saga, la jag märke till att Meias gips verkade ha kasat ner lite. Någon minut senare tittade Meias armbåge fram, och gipset hängde i princip löst på armen. Lätt panik. Handkirurgens rådgivningstelefon hade stängt för dagen och deras telefonsvarare hänvisade till avdelning 70D. Avdelning 70D hänvisade till akutens telefonrådgivning. Akuten svarade vresigt att de inte hade haft telefonrådgivning på X antal år och hänvisade till att vi fick komma dit eller ringa till sjukvårdsupplysingen.

Otroligt nog låg Meia stilla under detta telefonerade, hade hon rest sig hade gipset säkert trillat i golvet…

Sjukvårdsupplysningen kändes inte som ett alternativ, så jag packade ner Meia i vagnen (Robin fick hjälpa till att hålla i gipset så det inte föll av i lyftet) och satte iväg mot sjukhuset. Akuten kändes inte så lockande, det verkade bättre att först titta in direkt på handkirurgmottagningen.

Och ibland har man tur. Monica och några sköterskor väntade på en liten pojke från Strängnäs vars gips hade fallit av och skulle göras om, men som inte dök upp… så de stod där med gipset i högsta hugg och bara väntade på att få gipsa någon. Så Meia fick en dos lugnande (samma som hon fick före operationen), och sen ett nytt fint mörklila gips (under mycket gråt från Meias sida trots den lugnande medicinen).

Den lugnande dosen hade en mycket kortvarig effekt, och sen verkade effekten snarare bli den omvända. Meia har varit superpigg hela kvällen. Hon är mycket imponerad av sitt nya gips, hon pekar på det, säger “kolla” och luktar på det. Jag håller nu tummarna för att det inte var den lugnande medicinen som gjorde att hon bara sov fem timmar natten efter operationen…