På förmiddagen gled Meias gips ner fem cm på armen. Sen stannade det där. Mamma vågade inte riktigt ta med henne ut, utan stannade inne och kollade hur det hela utvecklade sig.

Efter eftermiddagsvilan var det inte någon skillnad, gipset satt där det satt, fem cm för långt ner. Mamma ringde handkirurgen och de tyckte att det var OK att avvakta. Men mitt i tacomiddagen på kvällen tittade Meias armbåge fram.

Så det var bara att bege oss till avdelning 70D och få ett nytt gips fixat av jourhavande handläkare. Meia var otroligt duktig och grät bara lite i början, fast hon inte fick något lugnande. Den här gången blev det ett vitt i äkta gips, inte det plastmaterial som hon haft tidigare. Vi håller tummarna för att håller fram till onsdag. Läkaren sa att handen såg fin ut och läkte bra (den här gången vågade mamma tjuvkika lite också).

När vi begav oss till sjukhuset i all hast hittade jag inte mina vanliga husnycklar, utan fick med mig “städnycklarna” som mormor brukar låna i stället, den knippan som har en nyckelbricka med en ko på. När jag tog fram dem för att öppna när vi kom hem, tittade Meia uppmärksamt och sa “Måmoj nyckla! Mamma måmoj nyckla!”. Hon har sinne för detaljer….