På morgonen kom pappa tillbaka till sjukhuset, och efter att Meias kanyl tagits bort och vi fått prata lite med en handkirurg och operationsplanererskan Charlotte, så fick vi åka hem kl 11.

Överlag gick den här operationen mycket bättre än den första. Vi behövde bara sova över en natt, vi fick ett bättre rum och en bättre säng till mamma, och Meia behövde bara en enda intravenös antibiotikados, som de gav henne medan hon fortfarande var sövd. Vid förra operationen fick hon en andra och tredje dos i foten via en kanyl under kvällen och natten, vilket gjorde ont och gjorde henne orolig och ledsen, och vilket elände den fjärde dosen ställde till ska vi inte tala om (se blogginlägg från 2008-09-18) .

Dessutom sov eller halvsov hon nästan hela natten fram till kl 5 (efter förra operationen tyckte hon att det var morgon kl 01.20, inte uppskattat av mamma!). Hon verkar också ha mindre ont den här gången- i bloggen kan man läsa om många vredesutbrott dagarna efter förra operationen, men nu vid lunchtid dagen efter verkar Meia redan helt normal fast hon inte fått Alvedon sedan fem i morse. Man märker dock att det gör ont om man rör för mycket vid förbandet. Vid förra operationen var det ett ben som kapades i Meias hand för att ta bort det extra halva fingret. Det ska tydligen göra ont mycket längre än den här operationen, som “bara” var kött och hud.

Det blev inget gips den här gången, utan tjockt bandage som går nästan upp till armbågen. På måndag ska vi in för omläggning av bandaget, och då ska Meias sövas igen.

Tillbaka i dagrummet på 70D, nu med armen i paket.

Meia har nu ganska bra koll på alla spel och pussel som finns i dagrummet. Hon leker med en sak i några minuter, sen hämtar hon någonting nytt till föräldrarnas lugna förmaningar om att “man måste plocka ihop det man leker med först, innan man får hämta någonting nytt”. Det blev ganska mycket plockande för mamma och pappa de här dagarna.

Som patient får man mat och fika från avdelningens kök, men mamma och pappa fick ordna sin mat själva. Hur ensamstående föräldrar klarar sig med mathållning och barnpassning är en stor gåta. Det var lite småjobbigt när man var två…

/ Marianne och Anders