Nyårsdagen började ganska tidigt. Mamma somnade runt kl 22 efter nyårsmiddagen med Therese och Stephen, och blev väckt igen av nyårsraketerna runt 23.30. Hon låg kvar i sängen och lyssnade på raketerna och kände sammandragningar i magen. Efter midnatt började sammandragningarna bli starkare, och mamma började fundera: undrar om fostersäcken håller för det här? Just då smällde det till i nedre delen av magen, och vattnet började forsa… Klockan var då 0.30.
Mamma väckte pappa som fick hjälpa till med upptorkning av en sjö av fostervatten bredvid sängen och packning. Mamma började hålla kontakt med förlossningsavdelningen via telefon.
Mamma jobbade hårt med värkarbetet under natten, med värkar var 3-4 minut från klockan ett och framåt. TENS-apparaten vi lånat hem kom till god användning. Meia vaknade 03.30 så pappa sov hos Meia ett par timmar så att Meia inte skulle behöva se mamma ha värkar.
Vid sju-tiden åkte mamma och pappa till förlossningen. Vid ankomsten tog de tempen på Marianne och lyssnade till hjärtljuden på Erik. Det såg bra ut, och livmodermunnen var öppen 4 cm, så vi fick gå direkt till ett förlossningsrum.
På rummet jobbade Marianne hårt med värkarbetet med hjälp av lite lustgas och mycket TENS-apparat och profylaxandning till en början. Lustgasen var inte alls så kul som mamma hoppats på. Det blev mycket intensivt efter ett tag och då fick Marianne epidural (ryggmärgsbedövning). Värkarbetet saktade in, samtidigt som smärtan i värkarna praktiskt taget försvann, så Marianne kunde halvslumra några timmar mitt på dagen.
För att sätta igång värkarna igen fick Marianne värkstimulerande dropp. Dosen skulle ökas en gång varje halvtimme. De hade inte riktigt tid att komma så ofta, men värkarna kom igång igen i alla fall.
En av de tre barnmoskor vi hade under dagen känner på magen.
Runt 19-tiden var livmodermunnen helt öppen, 10 cm, och det började bli dags för barnet att vandra neråt. Nu fungerade epiduralen inte så bra längre, och efter en stund kopplades den bort helt oxh Marianne andades sig genom värkarna. När barnet börjar vandra neråt blir man ofta illamående när det passerar en viss punkt, och Marianne åstadkom mycket riktigt en praktspya under den här fasen – som tur var hann hon få en spypåse i handen i tid så ingen kom till skada.
Värkarna tilltog, och barnmorskan började kunna se bebisens huvud i värkarna! Marianne fick prova på att börja krysta runt åttatiden, men det var nog lite för tidigt – inte så mycket hände. Efter det fann hon för gott att fly in i lustgasdimmorna ett tag – även om lustgas inte var kul så var det i alla fall en omväxling i smärtorna.
Klockan nio (när mamma var någonstans borta i lustgasens land) var det dags för det andra skiftbytet för idag, och vi fick vår tredje barnmorska – de mjukare unga barnmorskor vi haft tidigare ersattes av en bestämd kvinna från Iran (?). Hon lyckades med konstrycket att få Marianne att – med ständiga värkar och en bebis halvvägs ute – ställa sig bredbent bredvid sängen och gå ner på huk tre gånger för att barnets huvud skulle sjunka ner ytterligare. Det var inte bekvämt, direkt. Sen plockades lustgasen bort och det var dags att krysta på allvar.
Marianne hade krafter kvar och krystade på efter bästa förmåga, men barnet (fick vi veta senare) mådde inte längre bra där inne och det började pratas om sugklocka. Runt klockan tio var barnet tillräckligt långt ner för att en sugklocka skulle kunna sättas på.
Nu fanns det förutom barnmorskan och undersköterskan minst två personer till i förlossningssalen – läkaren Maria som satte på sugklockan och en barnsköterska som stod beredd att ta hand om barnet när det kom ut. Alla hejade på ivrigt under värkarna och det var en glad och förväntansfull stämning i rummet. De hade sagt att det skulle ta 15-20 minuter att få ut barnet med sugklocka, men efter inte mycket mer än fem minuter så sa det plopp och Erik gjorde sin entré i världen.
Ett par sekunder fick han ligga på mammas mage medan de klippte navelsträngen, och sen försvann de flesta i personalen, pappa och Erik iväg till ett behandlingsrum för att få fart på Erik, som inte var i något bra skick alls. Pappa fick följa med till behandlingsrummet.
Två läkare och en barnmorska försökte få fart på andningen.
Kort paus för att pappa ska kunna ta lite stillbildfoton, foton som blev så dåliga att de inte kan läggas ut.
Här fortsätter filmen…
Erik fick apgar-siffrorna 3-5-7, vilket inte är jättebra, men inte heller någon risk för framtida men. Efteråt fick Erik vila på mammas mage och pappa lyckades ta några fotografier.
En jätteny Erik vilar på mammas bröst
Pappa fick sen bära Erik till neonatal-intensiva avdelningen, där de bland annat tar emot för tidigt födda barn. Erik skulle vara där över natten för observation och för att få mat varannan timme så att han skulle återfå krafterna snabbare än om han bara skulle amma. Mamma kom dit en kort sväng, innan hon fick sova i fred några timmar på BB. Pappa försökte sova med Erik på magen på neonatal-avdelningen där, lyckligtvis, personalen matade Erik under natten. Pappa var ganska trött så att bara få ligga ner när någon annan byter blöja och matar bebisen var rena himmelriket.
De kontrollerade ph och laktal-värdena ofta, för att se hur Erik återhämtade sig efter den jobbiga förlossningen. Pappa blev lite lugnare när de klagade över att Erik var så stark i benen att det var svårt att få ett blodprov – han drog tillbaka benet hela tiden med stor kraft.
Meia var hemma med mormor Kerstin hela dagen. De var ute i Vindhemsparken och åkte pulka. Aurora med föräldrar kom dit och flickorna hade mycket roligt.
Aurora hade fått en spark som mormor och Meia provade. Efter en timme i parken gick mormor och Meia in för att fika. På kvällen blev det barnfilm på TV. Strax efter klockan 22 på kvällen fick mormor SMS om att Erik var född, men då sov Meia redan.
/ Marianne och Anders
