Först en Meia-anekdot: mamma har den senaste tiden tyckt att de tunikor som normalt är Meias favoritkläder inte längre synts till, men mamma antog att de hamnat längst ner i tvättkorgen och inte blivit tvättade, eller något. På söndagskvällen upptäckte vi dock förklaringen: de fanns nedpackade i Meias och Eriks små pappresväskor (de har totalt tre stycken nu), i väntan på deras kommande resa till Kina…

Det är +5 grader på dagarna och -5 på nätterna nu i Uppsala, men solen är inte varm nog att smälta snön ordentligt. Resultatet blir en hemsk massa is. Den lilla backen upp till platsen där cykelkärran är parkerad är som en lutande skridskobana. Mamma lyckads dock trixa sig ner, och dagislämningen blev lugn.

Hämtningen gick inte lika bra, Erik kinkade och ville inte ha på sig stövel och inte åka cykelkärra. Det blev skrik på vägen hem, men intensiteten i hans utbrott har dämpats betydligt sedan i höstas, när han kämpade emot med varje fiber i sin kropp som om hans liv hängde på det. Nu är det fortfarande skrik och protester, men på en mer rimlig nivå. Mamma lyckades med konsten att gå nedför den lutande skridskobanan bärande en styck matkasse och ett styck skrikande barn.

När vi kom hem upptäckte mamma att Erik var halt. Han verkade inte ha ont, men rörde benen på ett lite stelt och konstigt sätt när han gick. De hade gått en riktigt lång promenad med dagis där Erik åkte vagn en timme och gick en timme, så kanske det berodde på det? Eller hände något när han skrek i cykelkärran? Eller när mamma  ställde ner honom på isen med bara en stövel? Ingen som vet.

Erik börjar kunna lyssna på sagor nu. Han har aldrig intresserat sig så mycket för pekböcker, men nu lyssnar han plötsligt på “riktiga” bilderböcker. När vi kom hem lyssnade bägge barnen uppmärksamt på “Prinsprinsessan” om drottning Kristina (mamma och Meias val) och Kattresan (Eriks val). Erik favoritbok brukar annars vara Verktygsapan.

/ Marianne