2009-05-14, torsdag

En solig vårdag med kalla vindar. Idag hade mamma och Meia två tider bokade på Akademiska: audiologen på förmiddagen och arbetsterapeuten på handkirurgen på eftermiddagen.

Meia vaknade redan kl 6, så vi hade mycket tid att slå ihjäl innan vi skulle till audiologen 10.40. Vi började med Vasaparken, där Meia hade jättekul med alla kakformar och spadar som alla andra barn lämnat kvar. Sen gick vi till lekparken i Stadsparken och fikade lite där innan vi gick till Akademiska.

Meia gillade inte audiologen alls, fast mamma tyckte han var snäll. Meia tyckte nog att han påminde om tandläkaren vi träffade häromveckan. Hon gallskrek när han bara tittade in i hennes öra, så han vågade sig inte på att försöka ta bort vaxet som fanns där.

Sen var det dags för hörseltest. Det var samma tjej som gjorde det nu som gjorde det för ungefär ett år sedan, hon som lärde Meia att säga “Borta!” och slå ut med armarna. Nu hade Meia hämtat sig och var nöjd och glad igen och inte rädd, men testet ville sig inte. Testledaren fick höja ljudstyrkorna många gånger innan Meia reagerade på testljuden, mycket mer än under förra testet.  Om det berodde på att Meia hade vax i örat, eller om hon var för intresserad av klossarna hon fick att bygga med, eller om hon verkligen hör sämre nu är inte lätt att veta.  Men vi fick i uppgift att droppa vaxlösande vätska i hennes öron varje kväll, och sen ska vi tillbaka på nytt test om 2-3 veckor.

Vi åt en lasagne till lunch på ett café på sjukhuset. Sen somnade Meia i vagnen på vägen hem, och när hon vaknade var det redan dags att gå tillbaka till Akademiska och träffa arbetsterapeuten Kia.

Kia tittade på handen och skenan och tyckte att skenan såg hemskt nersliten ut och började bli för liten, så hon gjorde en ny skena åt Meia. Hon var mer positiv än vi till hur pekfingret utvecklas – hon tyckte att hon ändå använde det för att greppa med, och att hon verkade ha lite rörlighet i det, som kunde bli bättre med tiden. Att det inte fungerar till 100% kunde bero på att vissa delar i det helt enkelt saknades, t ex sträckmuskler. Det kunde man i så fall eventuellt förbättra med någon operation när hon blir lite äldre, men det var inte alls säkert att det skulle behövas. Så det var ju lite lugnande. Skena på natten kommer Meia troligen att behöva under hela sin uppväxt, sa hon. Meia var mäkta stolt över sin nya fina skena och ville inte ta av sig den!

Mamma hann prata lite med operationsplanererskan på handkirurgen också, som lovade att Meia skulle få tid för operation snarast efter sommaren.

På vägen hem uppnådde vi en milstolpe: Meia gick jättefint själv och höll i vagnen hela den långa, långa nerförsbacken från ingång 70, nästan ända ner till entrén till sjukhusområdet – en sträcka på kanske 3-400 meter! Går så fint själv gör ju Meia jämt på dagis har fröknarna berättat, men i mammas sällskap har det nog aldrig blivit mer än 10 meter tidigare.

På kvällen var det dags för en ny milstolpe: Meia kissade på pottan för första gången på länge – inte bara en utan två gånger!

/ Marianne