Pappa var hos farmor på onsdagen. Här är en kopia på mailet som pappa skickade till mamma. Där det står “mamma” i texten är det alltså farmor som avses.
När jag kom dit på kvällen såg mamma så fin ut: fantastisk hy utan en enda rynka med en vacker färg. Min hy har mer rynkor än mammas.
Mamma blev lugn av att höra pappas röst, men pappa hade varit där jättemycket och orkade inte vara där mer. Han hade problem att sova och inte energi nog att se henne långsamt försvinna. Vi ringde honom så sjöng han för mamma via telefon.
Anita och jag bytte på henne, vände henne och fuktade hennes mun, nu när sväljfunktionen var borta blev hon torr i luftvägarna, eller Anita gjorde det mesta och sade hur jag skulle göra för att assistera.
Anita höll mycket i handen och klappade mamma på pannan, som hon gjorde med oss när vi var små. Jag hittade en inspelning när pappa sjöng för Meia på min telefon. Det 46 sekunder långa klippet fick gå många gånger på telefonen och på datorn. Några gånger försökte hon sjunga med, men det kom inte så mycket ljud.
Jag fick några timmar ensam med mamma då jag berättade om allt bra hon har gjort för sin familj och hur mycket vi tycker om henne; om stugan; om pojkarna och Meia; om Marianne och lägenheten och om allt möjligt. När jag inte kom på någonting mer att prata om spelade jag hennes klassiska favoritmusik på datorn med Spotify och läste några månader ur Meia-bloggen. Vad jag kommer ihåg var Bach Air, månskenssonaten och Für Elise hennes favoriter så de spelade vi flera gånger.
Mot slutet kämpade hon jättemycket. Jag nynnade lite vaggvisor som verkade ha en lugnande effekt. Strax efter 21 var jag tvungen att få lite sömn för att inte förstöra min sömnreflex igen. Mamma gick bort 23.25 efter en tapper sista strid.
Personalen pratade mycket om hur snäll och glad mamma alltid var. Personalen var fantastisk hela tiden och kom in med choklad, mackor, thé och frukt till oss.
/Anders
Anders, jag gråter när jag läser dina fina ord om din mammas sista timmar. Vi sörjer med er och tänker på er! Kram Elisabet
Anders,
Vi känner med er. En förälder är ändå en förälder och det känns att mista henne även om hon mentalt har försvunnit bort redan tidigare.
Man minns sin mamma som hon var i unga år. Sorgen över den unga mamman kommer upp när livet definitvt är slut.
Så fint att du och Anita tillsammans kunde finnas hos henne den sista dagen och ta avsked.