Pappa var i Stockholm. Dagislämningen involverade som så ofta nu för tiden en gallskrikande Erik fastpänd i sulkyn nästan hela vägen till dagis, med Meia traskande bredvid i jämn men långsam takt. En matt mamma fick lägga lite tid på att bli sams med Erik igen innan hon gick till jobbet.

Dagishämtningen var ännu värre. Erik var arg redan innan vi började gå (han ville inte ha overall på sig) och kastade sig på marken, så det fick bli sulkyn direkt. Efter en promenad i långsamt Meiatempo med en skrikande, sprattlande Erik i sulkyn tyckte mamma att Erik kunde få en chans att gå de sista 100 metrarna. Erik förvaltade inte den chansen så väl, och en trött mamma som dessutom började känna sig sjuk blev arg på Erik. Arg på Erik blir man inte ostraffat i Meias närhet, hon började storgråta och försvarade förtvivlat sin lillebror… så när vi väl kom innanför dörren hemma så var vi ganska i upplösningstillstånd alla tre.

Nästa gång vi ska till dagis är det cykelkärra som gäller, och högt tempo. Inga fler långsamma, storskrikande sulkypromenader på länge, det är ett som är säkert.

Resten av kvällen gick bra, och Erik kompenserade genom att somna så snällt, så snällt i sin egen säng nästan helt utan strul.

Efter att mamma har beklagat sig över Eriks vägran att åka vagn många gånger på dagis, så tyckte personalen att han ju i så fall kunde få slippa åka vagn på dagis (även om han naturligtvis åker snällt utan minsta protest). Så idag hade han helt exemplariskt gått med dagisgruppen hela vägen från Vindhemsparken till dagis och hållit ordentligt i vagnen hela tiden, och varit sååå nöjd och stolt över sig själv, berättade Parwin!

/ Marianne