Dagisdag igen. När mamma hämtade Meia sprang hon runt lekhuset på gården på dagis och jagade och blev jagad av kompisen Nils. De hade jättekul.

Meia tvåårstrotsar för fullt. Följande scen utspelade sig på hemvägen:

Mamma: Meia, vill du ha vantar? (Det var noll grader och då är vantar förhandlingsbart.)
Meia: Nej.
Mamma: OK (börjar gå en liten bit).
Meia: Mamma, dantar! (=vantar).

Mamma stannar och försöker ta på Meia vantarna. Meia drar undan händerna så att det blir omöjligt.

Mamma: Vill du inte ha vantar?
Meia: Nee.

Mamma stoppar ner vantarna i fickan och börjar gå.

Meia (argt): Mamma, dantar, dantar! (viftar med händerna).
Mamma: Vill du ha vantar?
Meia: Ja.

Mamma stannar och tar på vantarna på Meia, som genast tar av dem igen. Mamma försöker allvarligt och pedagogiskt förmana Meia om vikten av att vara konsekvent, stoppar vantarna i fickan och går vidare.

Meia (hysteriskt gråtande): Mamma, dantar, dantar, dantar, mamma! MAMMA! DANTAR!!! (viftar med händerna i luften). 

Mamma går nu envist vidare, iakttagen av förbipasserande som kastar medlidsamma blickar på det stackars skrikande barnet som inte får ha vantar när det är så kallt ute. Till slut ger hon upp, stannar och sätter mycket bestämt på vantar på Meia, som faktiskt till slut behåller dem på sig…

En annan klassiker Meia kör med är att vägra ha vantar på promenader, men en halv minut innan man är hemma ropar hon “mamma, dantar!”. Då måste man ta på vantarna för att undvika ett vredesutbrott från Meias sida, inga argument om att vi snart är hemma biter…

/ Marianne